Gamla Mandan

Sitter och kollar igenom de första inläggen jag gjorde på den här bloggen och inser vilken sjuk resa jag har gjort! Jag skriver om saker som att komma under 100 sträcket vore underbart och nu känns det bortom allt att jag faktiskt varit långt över 100 kg och snurrat. När var det här liksom. Jag tycker det är så skönt att se på mitt gamla jag och jämföra med hur jag är nu. Kollar filmer, bilder och saker jag har skrivit och inser vilken mes jag var. Rädd för allt och orolig och ångest drabbad. Usch vad jag hatade den där personen. Nu är jag modig, ingen kan slå på mig och jag tar elaka kommentarer med en klackspark. Jag flyttade ifrån allt som var tryggt och startade ett helt nytt liv i London. Jag pratar engelska utan problem, jag som inte ens vågade öppna munnen på engelsklektionerna i skolan. Jag får uppmärksamhet när jag går ut och dansar på kvällarna och även om en del är uppskattning jag helst sluppit så tar jag ändå åt mig när någon säger att jag är vacker. Jag tror inte det har med mitt utseende att göra, utan den självkänslan som jag byggt upp bakom att jag faktiskt kan klara av saker. Och inte vilka saker som helst utan att gå ned i vikt. Att våga gå ned i vikt. Jag är stolt över mig själv och det trodde jag aldrig för 2 år sedan när jag helst ville lägga mig och sova och aldrig mer vakna igen. Jag står här nu starkare än någonsin och försöker någon dra ner mig i skiten nu, ja då kommer den personen ångra sig!