Jag är rädd. Livrädd.

När jag först började som au pair så visste jag inte vad som väntades av mig. Kanske var de just det som gjorde det hela så spännande? I alla fall så vet jag det nu. Nu är jag lite om en instängd hemmafru. Väggarna krymper liksom lite omkring mig. Men jag bävar trots det för det som komma skall. Att åka hem. Jag längtar hem nu, verkligen, men jag vet inte hur jag ska klara mig utan London, familjen, BARNEN och den ständiga känslan av att man gör något som inte alla gör. Lite speciell på något sätt. Jag är rädd för att man ska ta ett steg tillbaka när man flyttar hem. Att alla erfarenheter och mitt nya jag ligger kvar någon stans i London och gamla Amanda flyttar hem igen. Min gamla säng, mitt gamla rum. Jag vill bara göra något nytt på direkten när jag kommer hem. Inte bo hemma, starta något nytt, men jag vet att det inte funkar så. Jag har ingen ekonomi att prata om än så länge, så mitt enda val är att bo hemma ett tag. Men jag är rädd. Livrädd.

Bilden tog jag här om dagen i parken vid mitt hus.